Mikael Lindström

Vi träffar fördettingen Mikael Lindström som har haft en lång karriär på Utrikesdepartementet. Mikael har varit Sveriges ambassadör i Kina och Mongoliet, Japan och Indonesien, varit stationerad i USA, Frankrike och Marocko och förhandlat i WTO.

Vad gjorde du efter att du gick på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk?

Först låg jag i lumpen ett år, sedan läste jag i Uppsala och i USA, en jur. kand. och en fil. kand. i ekonomi och statsvetenskap. Efter det började jag på Utrikesdepartementet år 1970, 7 år efter studenten, och där var jag fram till 2011.

Jag har haft en lång och spännande yrkeskarriär. En attraktion för mig när jag började var att det var en så inbyggd föränderlighet i alla uppgifter och i alla avseenden. Här kände jag att jag kunde stanna, istället för att (på den tiden) titta i tidningen efter jobb vart femte år. Det var rotation och olika uppgifter i olika länder. Jag har varit på väldigt många ställen och har i mitt liv bott 32 år utomlands. Nu jobbar jag som konsult.

Den mest minnesvärda uppgiften måste vara något som kallades för Uruguay-rundan, en internationell handelsförhandling som ägde rum på 90-talet och troligtvis var världens största ekonomiska förhandlingar mellan regeringar någonsin. Man utvidgade det internationella samarbetet som påbörjades efter kriget, från varor till tjänster, man tog upp patent- och royaltyfrågor, man införde tuffare sanktioner och bildade den nya Världshandelsorganisationen. Att sitta i det här rummet där regeringarna var representerade i rådsmöten, att känna att jag som förhandlare var i centrum för internationell ekonomisk verksamhet, att leda en förhandlingsgrupp och representera Sverige och de nordiska länderna var ett väldigt spännande arbete.

Måste jag välja något tycker jag att min tid i Washington var fantastiskt bra – bra väder, utmanande uppgifter och bra personer omkring mig, men också att komma till Indonesien som var en myllrande, kokande och exotisk värld med många lager av kultur undertill var väldigt spännande.

Hur kommer det sig att du gick på ”Hum”?

Min pappa var chef på ett ämbetsverk i Sverige, så fick han jobb i FN när det var rätt nytt, så i februari 1949 åkte vi med Sverige-Amerika-linjen till New York och pappa började som direktör på FN-sekretariatet. Jag var fyra och ett halvt år gammal, och bodde där fram tills jag var tolv. Någonstans blev det ett vägval för familjen och föräldrarna – ”vilken nationalitet ska det här barnet ha tillslut?” Mina föräldrar var väldigt svenska i sitt väsen och intresse och de ville att jag skulle få den här fasta punkten i livet. Jag gick sex år och min lillebror gick åtta år. Jag bodde på Ängsbacken och gick ut ’63.

Vad har det betytt för dig?

Det blev precis som mina föräldrar ville, vi blev väldigt förankrade i Sverige på det viset. Medan de flyttade runt i världen så visste de att vi hade den här tryggheten och permanensen i Sverige. Jag har hållit god kontakt med de vänner jag fick från den tiden.

Vi fick en bra utbildning och hade bra lärare och skolan har betytt väldigt mycket för mig. Det hade kunnat bli på ett helt annat sätt med en massa hopp mellan andra olika skolor utomlands, så jag tror på den här modellen och tror att många har det här behovet – att man hittar en form där man bevarar sin identitet. Då kan SSHL vara just en sådan plats.

Vad skulle du vilja hälsa till eleverna på SSHL?

Kunskap och ifrågasättande och ett kritiskt sinnelag med en positiv syn är bra och viktiga egenskaper. Nu har jag varit så mycket utomlands och ser att vi är ett litet land i en stor värld. Vi kan inte vara självgoda i Sverige, det är stenhård konkurrens och så många länder jobbar så hårt och deras studenter pluggar så mycket. Dagens unga svenskar ska ut i en värld där det är tufft, och de måste förstå att det här är jätteviktiga år. Man måste börja tidigt med att börja anstränga sig. Jag har bott i Kina och Japan och där anstränger de sig verkligen, likaså på elituniversiteten i USA. Jag inser att detta låter väldigt präktigt, livet handlar om så mycket mer än disciplin och hårt arbete. Men i alla fall, det är något att ha i minnet.

Och till de som funderar på att välja SSHL?

Åk och titta på skolan, försök att känna in atmosfären. Det är en bra och kul skola som har högt i tak och en intressant intellektuell bakgrund. När jag gick där fanns en atmosfär av klassisk lärdom och jag tänker mig att den någonstans ligger kvar. Det har gått väldigt bra för många som har gått i skolan och det är tack vare den goda utbildningen. Det är en seriös och bra skola.